Hallå där alla fantastiska läsare. Vill börja med att be om ursäkt för den otroligt dåliga uppdateringen på denna sidan på sistone. Men varför deppa nu när det kommit ett nytt, färskt blogginlägg. Som rubriken skvallrar om så har veckorna efter Spring Break varit allt annat än trista och långsamma. Här kommer ett inlägg liknande det senaste med fett mycket bra text kryddat med några finfina bilder…håll i er för nu kör vi.

Efter Spring Break så behövdes vila, vila och åter vila för att sedan ladda för den sista tiden i “Gloryland”. Så veckan efter Florida blev väldigt lugn med fokus på att komma i form igen både psykiskt och fysiskt, många timmar på gymmet med andra ord. Ganska tråkig men välbehövlig vecka. När helgen kom så satte äventyren fart igen.  Fredagen blev ruggigt bra, det började med att jag och några grabbar grabbade varsin longboard  och rullade i lagom takt mot Lake Michigan runt 11-tiden på kvällen . Mycket roligt och kallt. Det konstigaste var när vi nästan var framme så fick några i gänget för sig att åka ut på Lake Shore Drive. Chicagos mest trafikerade motorväg, låter ju som ett självmordsförsök i mina öron. Och som tur var så tog det ungefär 3 sekunder på motorvägen innan polisen kom, kopplade på sitt ljudsystem och skrek inifrån bilen “What the fuck are you guys doing?, Do you wanna die?”. Så där fick sig nog några killar en liten tankeställare. Efter att vi kommit fram till stranden så stod vi där mitt i natten och stirrade på ett kokande men kallt Lake Michigan. Efter det så hittade vi en tunnel som gick under motorvägen, där stannade vi och kastade frisbee en stund, kul faktiskt. När vi senare i natten kom hem till skolan så skulle man ju kunna tro att kvällens äventyr var slut, men oj så fel. Det hade knappt börjat. Vi bestämde oss för att utföra det mycket historiska, omtalade, fruktade och farliga uppdraget att, bryta sig in i North Parks tunnelsystem som går under skolan. Så det vi gjorde klockan två på natten var att lyfta ur ett brunnslock och hoppa ner i ett kolsvart hål som ledde ner ungefär 4 meter under jorden. Allt detta måste göras på ett perfekt sätt, annars kommer skolans security att höra eller se dig, och då är det tack och hej med risk för att sparkas ut från skolan. Men efter att alla 12 grabbar hoppat ner i hålet och att brunnslocket flyttats tillbaks på rätt plats så börjar den långa och framförallt trånga vandringen mot vårat slutmål, Carlson Tower (skolans högsta byggnad, där de flesta lektionerna hålls). Efter en stunds vandring där nere så kommer vi fram till en trång passage man måste ta sig igenom. Men det är inte det att den är trång som gör denna passage speciell utan här hänger man upp sina underkläder om man går här för första gången, spelar ingen roll om du är man eller kvinna.  Så det var ju bara att vara glad och lyda traditionen. Innan jag hängde upp mina kallingar så signade jag dem med ” Mac Attack Josefsson 2011″. Detta var bara något man hade hört rykten om innan, men att sedan komma ner och se allt så blir man chockad, ledningarna som går nere i tunneln är helt fyllda med upphängda underkläder. En mycket rolig tradition som går på skolan. Efter ännu en stunds vandring där nere så kommer vi fram till skolans maskinrum för att sedan komma in i Carlson Tower. Där fick vi smyga upp i trapporna ända upp till 7e våningen, som är taket. Smyga var vi tvugna att göra på grund av att det är folk som jobbar där nattetid, städare mfl. Väl uppe på 7e våningen så är man tvungen att bryta upp en dörr för att komma ut på taket, så vi körde det gamla korttricket och fick efter en stunds kämpande upp dörren.  Väl ute på taket så tror du inte dina ögon, det är en perfekt utsikt över hela Chicago med downtowns skyline i horisonten.  En helt underbart vacker syn. Sedan var det den farliga vägen ner med. Ungefär halvvägs ner för trapporna så ser en städare oss så vi får panik och springer för våra liv. Denna kvällen slutade lyckligt och alla klarade sig ner. En kväll full av äventyr och inbrott, man kände sig som en riktig inbrottstjuv.

Veckan blev lugn med ett undantag. På torsdagskvällen var det dags för “freshman streak” Alla förstaårsstudenter plus alla svenska killar ska enligt tradition streaka över bron som går över Chicago river som rinner rätt igenom campus. Så det var det vi gjorde, mycket roligt och adrenalinfullt med tanke på att över 300 personer stod utmed bron och väntade på att vi skulle springa förbi.

Den följande helgen så var det dags för mig och Daniel att bege sig till Detroit (ROCK CITY) med våran vän Peter Ek. Helgen såg ut såhär, vi kollade på Peters kusin Luke’s lacrossematch. Det bästa med den matchen var att speakern hade en blandning av adhd och grova sociala och mänskliga störningar. Varje gång någon i hemmalaget gjorde mål så skrek han ut förnamnet jättehögt, när han sedan kom till efternamnet så var han alltid tvungen att skrika och uttala det på ett sådant sätt att det var omöjligt att höra vad han sa. En mycket rolig underhållning enligt mig och Daniel som satt i chock matchen igenom på grund av denna psykiskt sjuka man. Vi åkte sedan hem till Peter mormor och morfar där vi bodde under helgen, där fick vi hemlagad mat varje dag, vilket var väldigt efterlängtat. Vi fick också hjälpa Peters morfar att översätta lite svenska sånger som han sjunger i sin svenska kör som han är med i, mycket trevligt att få lära ut saker till människor som är ungefär 50 äldre än en själv, kändes konstigt men det var kul. Resten av helgen handlade egentligen bara om en sak, Hockey! På lördagen besökte vi världens största hockeybutik och på eftermiddagen så gick vi på en minor-league hockey. Vi fick biljetter rinkside och matchen i sig var mycket fartfylld och energirik. Vi åkte sedan hem och kollade på hockeyfilmen “Miracle” för att sedan somna och vakna upp till det som visade sig bli dagen med stort D. Det var dags att gå på hockey i hockeytown. Genom kontakter som Peter hade så fick vi gratisbiljetter till matchen. Och eftersom NHL-hockey + mig och Daniel numera är en mycket framgångsrik ekvation så skulle väl inte denna kvällen bli något undantag? Nej såklart inte! Innan matchen fick vi reda på att vi fick parkera våran bil på spelarparkeringen, och bara det var ju hur grymt som helst liksom. Där kom vi inglidande med våran familjebuss bland Porsches, Mercor, BMW’s, Ferraris, ja ni fattar, det var inga dåliga bilar. Väl inne i arenan så fick vi varsin Detroittröja och sedan blev vi ledda till våran VIP-lounge. Innan matchen började så gick vi ju i vanlig ordning ner till plexit för att se uppvärmningen och de stora stjärnorna från nära håll. Vi hängde upp våran svenska flagga och betraktade spelarna med stor beundran. Sedan precis innan matchstart när vi precis satt oss ner så kom det en av arenans biljettansvariga personer till oss och sa, “häng med mig efter första avblåsningen”, okej, det var konstigt sagt tänkte vi, men visst, kör hårt. Han tog oss runt och runt tills vi kom fram till något som kallades för “Legends Club”. Där skrev han upp våra namn på listan och vi gick in. När vi kommit in så trodde vi inte våra ögon. Där fanns det fullt med olika maträtter, drycker, snacks och efterrätter. Och allt detta var gratis för oss. Kunde det bli bättre än såhär? Ja faktiskt så kunde det göra det. Efter matchen, mätta och fullständigt belåtna så gick vi ner mot bilen igen. Då blev vi stoppade av han som fixade våra biljetter, han sa att om vi väntar här så kommer alla spelarna att gå förbi, en efter en efter att de duschat klart.” WOOOOOOW” tänkte vi och väntade med stor spänning. Och visst, efter en stund så kilade världsstjärna efter världsstjärna förbi. När första svensken kom (Johan Franzén) så kände jag att jag var tvungen att gå fram och fråga om jag fick ta en bild med honom. Lite nervöst så svarade han att det gick bra. Av någon anledning så var han nervös för mig och jag för honom. Vilket slutade med en bild och att han ville skaka min hand, men det slutade med att jag drog tillbaka min hand och valde att säga hejdå istället och gå därifrån. Vad höll jag på med? En världsstjärna vill skaka min hand men jag vägrar, om det är någon som ska vägra så är det han. Jag skämdes och bestämde mig för att inte göra om samma misstag igen. Sedan kom alla andra svenskarna i laget med jämna mellanrum, och nu hade jag lärt mig min läxa och var nu betydligt trevligare och småpratade lite med alla. Tomas Holmström, Jonatan Ericsson, Nicklas Lidström och Henrik Zetterberg var resten av namnen som vi fick träffa. Hur stort som helst för mig som är en riktig sportfåne. Trevligast var Lidas och Zetterberg som tyckte att det var riktigt roligt att stanna och snacka lite svenska. Nöjda och inte riktigt helt medvetna om vad vi precis varit med om så gick vi därifrån och åkte sedan hem till Chitown. En otroligt lyckad helg som ni förstår, ibland har man tur alltså.

Detta blogginlägget blir till att beskriva vad som hänt på helgerna, så jag fortsätter med det. Kan bara säga att i torsdags så var vi och kollade NBA-basket igen. Ett riktigt toppmöte mellan Chicago Bulls och Boston Celtics. Det är alltid roligt att gå på basket och detta var inget undantag. Det bästa med denna matchen var dock enligt mig i halvtid då vi insåg att något var pågång, konstigt nog så lämnade ingen arenan för att kissa, köpa mat eller likande. Varför det var såhär fick vi svar på ganska direkt. En legend skulle hyllas, ingen mindre än Scottie Pippen. Förevigt en legend i Bulls. Han tillsammans med Michael Jordan vann 6 stycken NBA-titlar till Chicago under 90-talet. Man fick gåshud när hela arenan skanderade ” Scottie, Scottie, Scottie”. Mäktigt. Fredagen blev mycket lyckad, vi svenskar tillsammans med ett gott gäng amerikaner drog till en konsert, inte vilken konsert som helst heller, det svenska Jazz/Hiphoppbandet Movits! kom till staden. Det blev otroligt lyckat. Riktigt skön musik och galen dans all night long. Har ni inte hört talas om detta bandet så borde ni youtuba “Movits!”. Jag lovar att du inte kommer att bli besviken.  Igår (lördag) så åkte jag, Martin, Sebbe och Fredrik ner downtown, eller lite mer bestämt så tog vi en tur till Little Italy där vi hängde hela dagen och strosade runt bland italienarna och jag käkade min bästa Pasta Carbonara någonsin, möcke bra. Idag när jag vaknade upp så var det med svett över hela kroppen, ingen skräll eftersom jag visste att det dragit in en värmebölja över natten. Tempen mättes till 29 grader idag, helt otroligt med tanke på att det var minusgrader för några dagar sedan. Det skiftar något otroligt som ni förstår. Så vi tog ju såklart chansen att få dra till stranden idag, vi åkte till Lake Michigan och spenderade dagen på playan, mycket härligt. Det var en riktigt bra dag som slutade med att jag badade två gånger i det 10-gradiga vattnet. Oväntat men awesome.

Som en liten avslutning så vill jag berätta en kul grej som hände idag när jag, Christofer och Jacob var på en restaurang. En riktigt virrig kvinna var våran servitör och det var inte många rätt hon gjorde, till exempel när hon frågade om vi ville ha mer att dricka, så svarade vi nej tack, men det var tydligen inget svar hon kunde ta så hon stod kvar och stirrade på oss tills vi tillslut sa att, aja vi kan väl ta lite mer vatten då.  Konstigt, men det konstigaste var när jag beställde, jag sa att jag ville ha en “chicken combo”, då svarade hon okej och allt blev knäpptyst, lite konstigt svar jag “va?” då vrålar hon ut “Det är min favorit”, ehh okej tänker jag och ger henne värsta konstiga blicken. Jag fick dock svar på varför hon var lite bäng, hon var nämligen tysk.

Auf Wiedersehen! Det kanske blev lite mycket text men jag hoppas ni fick en bra bild av vad vi har haft för oss här borta de senaste veckorna… nu följer vi traditionen och avslutar med ett gäng bilder…ha det gott och kommentera gärna.

Nere i tunnlarna, kallingarna i bakgrunden

Utsikt över Chicago från Carlson Tower

Vy över Campus från samma byggnad

Gänget som utförde uppdraget

Hockey i Detroit

“Homer” och “Lidas” in action

Peter i VIP-loungen, maten var högklassig

Något att dricka kanske?

Efterrätt, mmm så gott!

Whops! Höll på att glömma varmkorven, det går inte!

Tillsammans med Johan Franzén…

Tomas Holmström…

Jonathan Ericsson…

Nicklas Lidström…

och Henrik Zetterberg. MÄKTIGT!

Våren har kommit till Chicago på riktigt

Gänget som hittade till Little Italy

Italienskt käk på uteservering

Schysst bild på Fredrik, Martin och Sebastian

Mike steker som aldrig förr

Livsnjutarna

Passade på att ta ett dopp när solen var framme

Stolt med att vara först i vattnet

Alex “Filmstjärnan” Adielsson trivs nära vatten

Chicagos gangsters måste ju också få vara på stranden

Sista bilden, Foster Beach, Chicago, IL 10 april 2011

Ey yo this is the Mac Attack speaking…

Äntligen så var det dags för det vi hade laddat för så länge nu, tagget startade redan i höstas uppe på SVF då vi bokade huset som skulle bli vårat egna paradis för en vecka. Jag talar ju såklart om Spring Break. En ruskigt fin amerikansk tradition som infaller ungefär i mitten av varje vårtermin. Som jag sa så var vårat hus redan bokat och klart sedan länge så förra fredagen, närmare bestämt den 11 mars så styrde vi våra bilar mot Clearwater Beach i Florida, veckan med stort V var här…

Men först så väntade en cirka 21 timmars lång bilresa genom 6 stater. Staterna vi var tvungna att fightas med var dessa och i denna ordningen. Illinois, Indiana, Kentucky, Tennessee, Georgia och slutligen Florida. Detta skulle väl inte vara något problem för 15 råtaggade grabbar i sina bästa år? Nej såklart inte! Med positiv anda och 22 timmars konstant allsång med Willie Nelsons “on the road again” som temasång så flög vi fram längs söderns vägar. Låter inte helt fel va? Och utan att vi ens visste om det så var vi sedan framme runt lunchtid på lördagen. När vi kom fram så blev alla väldigt till sig när de fick se huset. Vi hade anlänt till ett drömhus precis utmed en vacker kanal fylld med farlig kreatur. Huset i sig innehöll flera rum med feta sängar, stort kök, fin pool och härligt utrymme runt omkring poolen. Men tillbaks till kanalen. När jag och min roommate Johan Martinsson såg kanalen så lös det riktigt i bådas ögon, när vi sedan båda vände huvudet åt höger exakt samtidigt så såg vi att det fanns en kajak med tillbehör, vi behövde inte ens säga något till varandra, vi tittade varandra i ögonen och nickade bestämt en gång mot varandra, sekunden senare sitter vi i kajaken och är redo att sticka. Ser ut ungefär såhär…

Vi var livrädda när vi stack ut, men vi visste ändå att vi ville göra detta. Alligatorer är ett välkänt fenomen i dessa vatten, men vi kände att om vi ska dö så skulle det vara med respekt och vad kan vara ett coolare sätt att dö på än att bli uppäten av en riktigt fet alligator? Precis, inte mycket! Efter ett par timmar ute på äventyr så hittade vi ett par rör som ledde in under en bro. Vi trodde att detta var slutet på denna delen av kanalen, men efter att ha paddlat fram till de fyra rören så ser vi att det finns en öppning långt långt därborta. Vi behövde egentligen inte säga något här heller. Utan att vi ens visste av det så var vi påväg in i det enda av de fyra rören som vi faktiskt fick plats i. Det var inte mycket större än att man precis fick plats när rören var halvt vattenfyllda med. Halvvägs in i röret som också var helt fyllt med spindelnät så tvärnitar kajaken av okänd anledning. Johan utbrister då “VI HAR KROCKAT MED EN KROKODIL”. Jag blev ju givetvis livrädd och började också skrika, jag menar vem vill krocka med en krokodil i ett skitlitet rör? Jag menar det, ingen! Det var inte krokodil tror vi, men vi kan inte vara helt säkra för det vi krockade med var sedan borta och vi kom igenom röret oskadda. Det ändå som röret ledde till var ett par otroligt fina lyxvillor med tomter stora som fotbollsplaner. Vi kom efter ett par timmar tillbaka till huset igen efter ett sjudundrande äventyr, detta var en bra start på en vecka som inte skulle bli sämre.

En vanlig dag för oss såg ut ungefär såhär. Vi vaknade runt 10tiden, käkade frukost, sedan packade vi våra väskor och stack till stranden där vi hade det riktigt gött i ett par timmar i den 28-gradiga värmen.  Sol och bad var det vi egentligen sysslade med, i vattnet skulle jag gissa på att det var 21-22 grader så det var riktigt skönt och svalkande. Efter många timmar i sanden så var det dags för mat och nästan varje dag så stack vi till en restaurang som heter “Cooters” som sålde allt från seafood till riktigt feta stekar, eller lyssna bara till deras slogan. “Seafood, Steaks and Fun!”. Och jag kan garantera att vi fick alla tre. Möcke bra. Värst var Christofer som käkade en stor hink med krabb-ben varje dag, en sak ska man veta om den mannen. Han kan käka han. En ny MUB kanske? (för er som känner till den termen). Efter det så åkte vi normalt sett hem till huset om vi inte ägnade oss åt andra roliga aktiviteter på kvällarna som minigolf osv. Kvällen innebar bada pool, laga feta maträtter på grillen, kolla mycket sport på tv, sitta runt elden och grilla marshmallows och ägna oss åt diverse lekar eller tävlingar.

En dag så bestämde sig 6 killar för att dra och hälsa på ett gäng som vi känner från skolan som campade på en ö ungefär två timmar söder om oss, i närheten av Fort Myers. Ön heter Cayo Costa och det är ett naturreservat känt för sitt fina fiske och milslånga stränder. Vi som stack var Jag (Marcus), Ben, Martin, Jeffrey, Peter och Fredrik. Vi var redo för en dag av fiske och sevärdheter. Vi gick upp tidigt och körde två timmar söder ut och kom sedan fram till ett ställe vid namn Boca Grande, ett sjukt fint ställe med galna hus som har havet som sin trädgård. Vi fick senare reda på att detta var USAs rikaste område per person (“per capita” på engelska).  Så det kändes ju lite häftigt att ha varit där. Där i alla fall så väntade våran båttaxi som skulle ta oss ut till ön. Efter 30 minuter på denna båt där vi hann med att se delfiner och många fina båtar så var vi äntligen framme. Därute väntade våra sex kompisar från skolan. Vi åkte snålskjuts till deras camp, hjälpte till att flytta deras tält för att sedan kunna dra till stranden. Väl där så trodde man inte riktigt sina ögon. Stranden var så lång att man inte kunde se slutet på den och jag tror att jag kunde räkna till max 20 personer där så det var i princip som att ha stranden för sig själv. Det var varmt så att ligga i vattnet var egentligen det vi gjorde när vi inte fiskade. Och fisket var ju en stor anledning till att vi var där. Det tog inte lång tid förens det nappade för oss. Det vi fiskade just då var aningen mat eller bete för vad som komma skulle efter att solen hade gått ner många timmar senare. HAJFISKE! Har ni hört något coolare? Nej trodde väl  det! Vi fick otroligt mycket fisk, vissa fiskar var jättekonstiga och hade människotänder. Efter att ha hängt med vänner, fiskat, badat och haft hoppande delfiner som underhållning i ett par timmar så var det dags att gå till ännu ett ställe för att få ännu mer bete till hajfisket. Nu hade vi bete nog, så nu var det bara att vänta in solnedgången. Och för att fördriva tiden så käkade vi, gick runt lite på ön, badade där man inte fick bada (alligatorvarning), ännu mera fiske och sedan kom den, det vi hade väntat på länge, och sällan så vacker som just denna kvällen, solnedgången. Nu var det dags att tämja havets monster, alla fiskar kunde nu slänga sig i väggen eller hoppa upp på en krok för att bli uppkäkad eller något liknande, för nu var det dags för hajarna att ge vika för oss. Efter att vi hittat ett annat skönt gäng som var där för samma anledning så satte vi upp fiskespön, paddlade ut i mörkret för att släppa ner betet på rätt ställe, paddlade tillbaka och sedan väntade vi under den stjärnklaraste himmelen jag någonsin skådat. Jag ska erkänna att det låter som att vi gjorde allt detta med paddlingen och så men det var inga utav oss 6 som bara var där för en dag som gjorde det utan folk med lite mer färdigheter än oss, nämligen våra vänner Jonatan och Thor. Efter en stunds väntan så ser vi på lampan som var fäst på ett utav fiskespöna började röra sig något kopiöst. Detta var det vi hade väntat på. Hajen var här. Det ska berättas att hajen som är vanligast att få på denna ön är småhaj som inte är så farlig för mänskligheten, men det finns undantag då den riktigt farliga hajen nappade. Och lyckligtvis för oss så var detta ett sådant tillfälle. De andra gänget vi fiskade med drog upp en Tjurhaj på cirka 1½-2 meter. Denna hajen är ganska sällsynt och klassas som farlig för mänskligheten eftersom den äter…just det…människor!!!  Detta var höjdpunkten på en redan perfekt dag. Vi åkte sedan hem därifrån mitt i natten, solbrända som as men nöjda som småpojkar med 1 kilo godis var. Spring Breakets bästa dag var till ända.

Det följande dagarna var de andra lika med många timmar på stranden, mycket seafood. Det konstigaste som hände var dock när Daniel, Lukas och Victor var ute med sina nyinköpta longboards för att känna på vägarna i Clearwater mitt i natten. Det slutade med 4 polisbilar, 8 beväpnade officerer redo att döda och timlånga kroppsvisiteringar och förhöranden, varför detta undrar ni nu ganska nervöst, jo förklaringen är enkel, svenskarna hade ju dumma som de är gett sig in på en privat parkering tillhörande en lokal kyrka. Något man tydligen inte får göra och det fick de 3 pojkarna erfara den natten. En mycket konstig lag tycker jag, okej att privata platser ska vara privata men att skicka 4 polisbilar på 3 longboardåkare mitt i natten kändes lite överdrivet. Detta slutade ju givetvis inte i någonting utan bara en liten tillsägelse tillslut. Men ett ord som kan sammanfatta polisernas beteende är “överreagering”. Jag säger som min kompis Ben sa när vi räddade livet på en kokainmissbrukare i Stockholm i höstas “Ta det lugnt” (fast med taskig amerikansk accent)

Detta var en liten sammanfattning av en otroligt bra vecka som avslutades med en otroligt lång bilresa hem, nu ungefär 1½ dygn efter så är jag fortfarande trött och mentalt freakad i kroppen. Hoppas att ni fick er en trevlig läsning. Hoppas ni har det bra där hemma. Och lämna gärna en liten kommentar, det uppskattas alltid. Nu följer ett gäng bilder som visar på hur gött vi hade det.

Våran kanal och härliga veranda

Pool och grillyta

Blekt gäng redo för första dagen på stranden

Spring Break i Clearwater

En ruskigt god fisk-sandwich

Hopp i pool med stol

Peter och Marcus gör sandwiches i sina nyinköpta hattar

En glad Ben tittar på

Ute på ön

Badpojkar (mästerfotograf – Månsarparn själv, Martin L)

Fiskelyckan var total hela dagen lång

Martin i havet med sitt fiskespö

Bad med alligatorer

Thor, mannen från Alaska! Både fotomodell och proffsfiskare

Vet inte riktigt vad jag ska skriva till denna, härliga kompisar

Fisken med människotänder som jag nämnde i texten

Solnedgången äntligen här, firas som vanligt med cowboyhatt på

Värre solnedgångar har man sett

Hajen är där den ska vara, på land, fångad!

Ta tjuren i hornen har man ju hört, men tjurhajen har ju inga så Jonatan tar stjärten istället

Grabbarna som blev fångade av polisen (Bilden tagen 10 sekunder innan polisen skrek “Hands behind your head”)

Spring Break blev ruggigt bra, tack och hej från mig

/ Mac Attack

Hej mina vänner. Nu är vi äntligen tillbaka. Ni har väntat alldeles för länge på ett nytt blogginlägg. Så ikväll tar jag mig tid till att skriva ett.

Då ska vi se här.

För ungefär två veckor sedan var vi ett gäng som gick på basket. Biljetterna till denna matchen köpte vi redan i höstas hemma i Sverige. Anledningen till det var att matchen inte var vilken match som helst. Man kan nästan säga att det är säsongens toppmatch här i Chicago. Chicago Bulls spelade mot det stjärnspäckade laget Miami Heat. Två av det bästa lagen i världen skulle göra upp emot varandra i United Center inför 22 993 galna amerikaner och sju stycken ännu galnare svenskar. Det skulle bli en bra kväll.
Men först valda vi att äta den välkända Chicago-pizzan som alla pratar om. Ni vet den där tjocka pizzan. Som vi i Sverige kallar för Amerikansk pizza. Det är fel. Oj så fel. Man kan inte kalla den amerikansk pizza. Chicago-pizza är det. inget annat.
Mackan var riktigt glad när vi kom in på restaurangen för ett av borden där inne var handikappanpassade så han kunde rulla in lätt och smidigt med sin rullstol. En stol var redan borttagen som om dom visste att vi skulle komma med en kille i rullstol. Så Mackan blev glad och rullade fint in där i mellan stolarna. Kolla va bra!

Mackan hade det rätt bra med sin rullstol. Man har många bra förmåner med en sån sak. Kolla bara här. När vi var inne på en bank och skulle ta ut pengar fick han rulla före alla i kön. Här sitter han och tar ut pengar. Inte ofta man sitter och tar ut pengar förresten. Men mackan har gjort det.

Tillbaka till matchen nu. Matchen började bra med ett gäng feta “slam dunks” av bland annat dunkar-kungen Lebron James. Sen någon gång i mitten av matchen började det bli lite segt. det var inte mycket kul som hände mer än att 20 galna personer sprang runt i pauserna och sköt t-shirtar til publiken med stora slangbellor. Men sen tog matchen fart igen. Bulls hämtade upp sitt underläge och dom var uppe på samma poäng som Heat. Arenan kokade. Alla stod upp. Till och med Kanye West. tänkte jag visar er en film hur matchen var så ni får se det mer detaljerat. Kolla här.

Med bara 22 sekunder kvar så avgör Chicago matchen. Alla i publiken flippar ur och skriker så högt dom kan.
Vi snackade med lite fans efter matchen och dom sa att det här var en av de bästa matcherna sen Michael Jordan spelade i Chicago. Vi var rätt nöjda med vårt val av match och tog sedan “L:et” hem till skolan igen.

En dag när jag satt på lektion glider vår kära vän Peter in i klassrummet. Han var tio minuter sen och alla i klassrummet blev upprörda. Men vi gick snabbt från att vara upprörda till att bli jätteglada då vi såg att vår vän Peter hade klätt upp sig denna dag. Han var klädd som en riktigt redneck. Och hade fixat sig en fräck mustasch, för här i USA är det “Mustasch March”. Då ska man ha en fin murre under hela mars. Så här såg han ut.

Samma dag när jag går till matsalen för att äta lunch ser jag att vår latino-kock står och fixar någon mat. Kön har aldrig varit så lång till hans avdelning innan. Så jag tänkte att det måste ju vara någon riktigt go maträtt killen serverar. Men när jag kommer fram ser jag att det är inte mat. Det är något väldigt onyttigt och amerikanskt. Det är nachos med smält ost över.

Så här såg det ut. det fick bli min lunch den dagen. Jag längtar redan tills han står där igen med ostpumpen och sprutar på ost över chipsen. Tidernas bästa lunch. Testa det hemma!

Förra veckan hände det lite kul saker med. Tänkte jag skulle visa lite bilder med tillhörande text. Skrolla ner och njut.

Här är vi på hockey. Black Hawks mot Flames. Hawks vann med 6-4. Bra match.

Vi tog vårt pick och pack och åkte till vår vän Ben i Ohio för att fira en tidig Thanks giving.

På vägen dit köpte Victor en en Taco Party Pack-låda med massa taco i.

Gus var stolt över vår Toyota och poserade framför den.

Victor satte sen en namnlapp på sitt bröst så ingen skulle förväxla honom med någon annan. Sen somnade han.

Vi åt kalkon. Här är den.

Dagen efter åkte vi hem till Chicago igen. Då var Victor nonchalant när han körde.

Om tre dagar är det springbreak och då drar alla killar från SvF, svenskar plus amerikanare till Florida för att ha det gött i sol och värme. Kan bli så att vi uppdatera er därifrån.

Nu ska jag sova. Vi höres mina vänner.

//Daniel

Halloj!

Dags att skriva lite här igen så att ni vet vad vi har för oss här borta. De senaste dagarna har varit händelserika, både på ett positivt och ett negativt sätt, framförallt för min del.

Det hela började i onsdags. Vi spelade match med vårat svenska basketlag. Allt gick väldigt bra fram tills ungefär mitten av den första halvleken. Då slog olyckan till. Jag hoppade efter bollen fångade den och tänkte “yes nu startar jag en kontring”. Men riktigt så blev inte fallet. Utan detta, ganska otippade, hände istället. När jag är i luften så är det två killar som springer in i mig skitfort exakt samtidigt ifrån två olika håll. Det resulterar i att jag knockas, tappar balansen och landar väldigt konstigt och dåligt. Så dåligt att jag kände en sådan smärta som jag kan ranka som den värsta i mitt liv såhär långt. Och en sekund senare så ligger jag och rullar runt på golvet som en idiot och vrider mig i smärtor. Och mitt i all smärta så händer det mest otänkbara som du någonsin kan tänka dig. Innan ens läkarna har hunnit fram till mig så kommer det en snubbe med ett papper och ber mig att skriva under det direkt. “Va i hela…” tänker jag och säger att jag vägrar göra det nu och kör bort honom ganska så otrevligt. Men vad ska man göra? Så behadlar man inte folk. Det visar sig att skriver man på detta pappret så betyder det att man inte kan stämma idrottshallen på pengar pågrund av att jag blev skadad där. Idioti, typiskt USA. Varför skulle jag vilja stämma någon idrottshall för detta? Kvällen slutar iallafall med att jag får bandagerad fot, kryckor och att jag tillslut skriver på det idiotiska pappret.

Dagen efter spenderas på sjukhuset i nästan 5 timmar för möten med doktorer, röntgenbilder, väntetid och ännu mera väntan. Det jag fick ut av detta sjukhusbesök var nya kryckor och de skulle meddela mig inom ett par dagar ifall röntgenbilderna visar att det var något allvarligt. Men samma kväll så slutar min telefon att fungera så just nu vet jag inte riktigt vad som är felet med min fot. MEN, med allra största säkerhet så är det bara en väldigt grov stukning. I skrivande stund så känner jag att jag är på bättringsvägen men jag måste ändå gå med kryckor i två veckor för att inte riskera något. Och det värsta av allt, jag får varken springa eller spela basket igen på 4 veckor, det suger! Speciellt när det är ett spring break som hägrar om 3 veckor. Men eftersom jag är en positiv man så ser jag ju alltid framtiden som ljus. Så detta ska nog gå bra.

Igår (lördag) så blev hela Svf-gruppen hembjudna till en familj som bor ungefär en timma utanför staden. Denna familjen har som tradition att bjuda hem collegelinjen varje år för att spendera lördagen och söndagen där. Denna familjen är galna i svenskar och i Sverige. Hela hemmet är fyllt med saker från vårat kära hemland. Deras hus är inte vilket hus som helst utan kan väl kanske bättre beskrivas som ett slott. Det var otroligt stort och fint. När vi kom dit så bjöds det på den berömda Chicago deep dish pizzan med tillhörande sallad och oändligt mycket läsk. Lite senare bjöd han ut oss ur huset, nu kanske nu undrar vad “bjuda ut” betyder. Men det visar sig att han har en uppvärmd utomhuspool som är insprängd i ett berg med ett riktigt fint vattenfall med kokhett vatten som rinner ner i poolen. Detta var otroligt skönt eftersom det var minusgrader ute. Det kändes lite som att leva det amerikanska lyxlivet där för en stund. Sedan var det filmtajm innan jag går upp på övervåningen för att hitta ett ställe att sova på. Och jag hittar inte vilket ställe som helst utan ett jättestort rum med världens största säng med oräkneligt många kuddar. Där slår jag mig ner och har mitt livs bästa sömn. Dagen efter har familjen gått upp tidigt och lagat en riktig amerikansk frukost till hela klassen. Det satt riktigt fint. Sedan var det hemfärd och det är ungefär där jag befinner mig nu. Hemma på rummet.

Ha det gött och kommentera gärna!
/ Mac Attack

Tjeeenare mannen!

Det sägs att ni börjar bli smått galna där hemma. Jag vet. Vi har varit riktigt dåliga på att uppdatera. Vet ni varför?
Det är fortfarande så att vi har det riktigt kul här borta.
Det har hänt mycket sen vi skrev senast. Jag ska se om jag kan berätta lite av det roliga för er.

För ca åtta dagar sedan var vi med om en stor grej. Vi fick vara med och uppleva usas största happening. Det var nämligen så att SUPERBOWL spelades. För er som inte vet så är Superbowl finalen i amerikanskfotboll. Skolan hade bjudit in alla elever till Haminghall för ett stort superbolw-party. Det lovades gratis snacks, läsk och pizza. Det blev det. I mängder. Själv är jag inget big fan av amerikansk fotboll, men har alltid hört att det är något speciellt med reklamerna som visas mellan periodpauserna och i alla 100 reklamavbrott. Dom var inte jätte speciella om ni frågar mig. Det var ofta en kul story med en rolig twist på slutet. Typ att någon ramlade, någon fick en Pepsiburk på bollarna. HAHAHAHA utbrast hela hallen. Inte jättekul. Men skön stämning på nått sätt. Alla var så glada och positiva. Det var ju superbowl liksom. En stor fest!

Några av alla pizzakartonger  efter superbowl.

Jag har klippt mig också. Eller jag har inte klippt mig. Johan klippte mig. Vi skulle raka lite av min skalle med min rakapparat. Det började väldigt bra tills vi insåg att batteriet var riktigt slött. Efter att Johan hade rakat vissa delar av skallen så dog apparaten helt. Vi tänkte då att det är bara att ladda den. Men nej. Så enkelt var det inte. Eluttagen här i usa var inte lika starka som hemma i Sverige. Det räckte inte att ladda den i en timma utan vi var tvungna att ladda den i 24 timmar. Så där gick jag omkring med en halvrakad skalle. Inte kul! Dagen efter ställde Johan upp igen och avslutade jobbet. Vi hade en pappersax som vi använde också. Det blev skitbra. Applåder till Johan!

Mitt huvud under klippningen.

Basket har vi spelat med. Det får vi inte glömma. Och det jag absolut inte får glömma berätta är att vi vann vår första halvlek (förlåt om jag fick er tro att det skulle stå match). Vi var riktigt duktiga faktiskt. Även om vi förlorade tillslut. En anledning till att det gick så bra var vår skyttekung Sebastian, en svenne från Stockholm som satta hela fyra tre-poängare. Ni tänker säkert “äh, fyra tre-poängare är ju inget!” Men jag kan lova er. Det är det. Bra Sebbe! En annan anledning till vårt “grymma” spel är våra nya dräkter som gör basket så mycket enklare. Armarna och armhålorna känns så luftiga. Mycket enklare att spela då.
Förresten, jag får inte glömma att tacka pannbandet.

Nya linnen in action.

Igår bestämde jag, victor och Lukas oss för att plugga lite inför tyskaprovet vi hade idag. Vi drog till biblioteket för att få lite lugn och ro. Så vi kunde få något gjort. Men vi fick inget gjort. Tack vara mitt dumma beslut att ta med mig en så kallad “Fun dip”
Kolla bara här hur “fun” den är.

Idag är vi glada att vi inte pluggade något. Provet var enklare en provet jag hade i 6an.

Här är vår vän Ben utklädd till en Star Wars-figur. Antar att ni där hemma bli arga när jag kallar det för en figur och inte kallar den sitt riktiga namn. Så är det iallafall här. Folk blir skitarga. “VA, VET DU INTE VAD HAN HETER!? HAR DU INTE SÄTT STAR WARS!?” Nej svarar jag då. Då blir dom ännu argare.
En gång råkade jag kalla Yoda för Yoga. Folk började då lämna mig. Utan att säga ett ord. Utan att ens kolla på mig. Jag stod tillslut helt ensam. Alla hade lämnat mig. Det är väldigt känsligt att ha fel fakta om Star Wars. Ska aldrig mer prata om eller näma Star Wars. ALDRIG!!

Jag vill inte avsluta det här inlägget när jag är arg och ledsen. Så jag avslutar det med den här bilden. När vi åkte hem med bruna linjen (fattar inte varför dom döpte den till bruna linjen. Dom kunde välja grön, rosa, lila, beige eller ljussvart. varför typ den äckligaste färgen?) en dag satt den här snubben på golvet. Ingen vet varför. Men han ser riktigt ledsen ut. Tråkigt att folk ska behöva vara ledsna. Ciao!!
Vi ses!
Daniel K.

Här kommer lite random-bilder från den första tiden, titta och njut.

Klassisk amerikansk bakgrund i Belmont, Downtown i bakgrunden

Glad man på gatan

Benny-Ben, vår gode vän (rim)

Vänner

Under “the loop” i Downtown

Vem är mannen i mitten? Varför hälsar Gus på honom? Och vad gör Daniel? Många frågor, få svar.

Downtown

Chicago Board Of Trade

Snö efter kaos

Urban Outfitters

Danne köpte nya löparskor

“On State Street, that great street”

Mac in Chitown

Snö på bönan

Grabbarna grus poserar

Sekunden innan jag sulade en snöboll i ansiktet på Gus

Downtown

Fint

/ Mac Attack

Hej alla underbara läsare!

Blogginläggen duggar tätt nu, vilket känns mycket bra. Hoppas ni känner likadant. Anledningen till detta är att det har hänt så otroligt mycket på kort tid. Tänkte dela med mig lite utav det som vi kommer att komma ihåg som “Mammutstormen”.

Det hela började redan så smått i måndagskväll. Varnigarna om denna stormen hade rullat på tv i flera dagar och det var snack om att den kommande stormen skulle slå sig in på tio i topp listan bland värsta snöstormarna någonsin i Chicago. Lärarna dock var övertygande om att detta bara var påhitt och att det inte kommer att bli farligt över huvudtaget. Men då kan jag säga så här till mina kära lärare. Ni hade fel, FETT mycket fel. För att jag kan nu berätta med facit i hand att denna stormen var så stor och kraftig att jag aldrig kommer att glömma den och kommer stolt att berätta om natten då Chicago stod still för mina barnbarn.

Utsikten över campus från mitt rum, detta är efter stormen

Stormen drog igång rejält runt klockan 15 på tisdagen. Vi svenskar höll huvudet högt och agerade som om allt var som vanligt. Jag menar lite snö och blåst har man ju varit med om förut. Men allt eftersom timmarna går och det blåser upp mer och mer så är man inte så kaxig längre och man inser ganska snabbt vilken kraft som moder natur sitter på. För att förstå hur stark denna stormen var så måste man nog ha upplevt den själv. Vi hade tidigare fått reda på att kvällslektionerna på tisdagen redan var inställda. Och överlyckliga är väl bara förnamnet om man ska beskriva hur vi kände när vi fick reda på att alla lektioner på onsdagen var inställda också. Men som tur var så var allt stängt igårkväll förutom en byggnad. Nämligen idrottshallen. För detta var också mina damer och herrar kvällen då 13 tappra svenskar skulle spela sin första match någonsin i basket. Det var dags för SLAMDUNKARNA som vi så fint heter att entra planen. Samtidigt som stormen höll på så taggade vi igång för match. Vi var så taggade att när jag och min eminenta rumskompis Johan Martinsson skulle gå till hallen så fick Johan för sig att han och jag skulle sjunga den svenska nationalsången ute i stormen så högt vi bara kunde. Så det gjorde vi och tagget var nu större än någonsin. Det var en promenad från Sohlberg där vi bor till hallen som brukar ta ungefär 2 minuter att gå, igårkväll tog den 15. Matchen gick över all förväntan. Vi mötte ett gäng killar som spelat basket i hela sitt liv. Vi förlorade, men endast med 12 poäng, vilket inte är mycket i basket. Slutresultatet skrevs till 40-28. Jag som också är coach för laget är mycket stolt över killarnas insats igår och med publikens stöd kan vi nog slå vilket lag som helst i framtiden för våran publik var verkligen fantastisk. Ett grattis säger vi också till Victor Hansson som satte de första poängen någonsin för laget. Nästa match är imorgon, och vi ser fram emot det som sjutton.

Insnöade bilar i kaoset

När vi sedan gick hem igen så hade stormen blåst upp ännu mer och kaoset var nu ett faktum. Kvällen som följde blev verkligen konstig för min del. Några påhittiga studenter hade anordnat ett “blizzard party” så där hängde jag ett tag och umgicks med goda vänner. Sedan framåt småtimmarna vandrar jag hem igenom den 50cm nya snön som kommit på bara några timmar. När jag äntligen kommit hem så ser jag direkt att det är något som är fel. Allt är helt svart i mitt dormatorie (studenthem). Jag går in genom dörren och ser ingenting. Men direkt när jag klivit in så känner jag hur en hand tar ett rejält tag om min arm och mannen som visar sig vara någon slags polis drar kvickt ner mig i källaren. Nu förstod jag verkligen ingenting. Men när jag kommer ner så ser jag att alla som bor i huset (200 personer) redan sitter i källaren. Jag kommer ner där och det enda jag hinner höra innan konstapeln börjar prata är “det har varit en explosion”. Och polisen berättar att vi snabbt måste upp på våra rum och packa ihop våra viktigaste saker för att vi kanske måste lämna byggnaden, men han visste inte vart vi skulle eller hur vi skulle ta oss dit men risken fanns att vi skulle behöva ge oss ut i stormen. Han sa också att han var “deadly serious”. Så jag blev ju livrädd och fattade ingenting. Sedan när alla gick upp på sina rum så frågade jag min svenska kompisar vad som hade hänt. Och fick veta att en generator hade sprängs tvärs över gatan och att det hade exploderat reäljt flera gånger och det hade lyst upp hela området runt omkring. Bitarna började falla på plats. Jag som först trodde att det hade varit ett terroratentat eller något från början. Och anledningen till att vi kanske behövde lämna var att strömmen var av i huset så vi fick ingen värme. Men jag var så trött för klockan var runt 3 på natten. Några påhittiga amerikanare passade på att leka “mörker-kurragömma” klockan 3 på natten så att det inte gick att somna. Kändes verkligen som en klassresa på mellanstadiet. Tillslut somnade jag dock i mitt svinkalla rum, fullt påklädd. Nästa morgon vakande jag upp och skakade av kyla. Mitt välkända element kunde inte längre rädda mig. Lite senare vaknade Johan upp och säger att han inte fryst överhuvudtaget. Han har köpt något supertäcke som värmer något sjukt verkar det som.

Johan är påhittig och spänner upp en nätverkskabel så hans tvätt torkar

Idag har varit en typsik “slapp och pluggdag”. Stormen har lugnat sig och det har varit strålande sol hela dagen. Det bästa idag var när vi fick reda på att våra mattanter hade sovit över på skolan för att kunna ge oss mat idag. De är verkligen värda ett pris eller något. Det är såhär mattanter ska vara. Jag vill också passa på att säga grattis till våran polare Christofer Granstrand som fyller åt idag. Grattis!

Hoppas ni fick er en trevlig och spännande läsning.

Skribent, coach och allt du kan tänka dig

/ Mac Attack

Hej!

Idag är det kaos på campus, det är kaos i Chicago och det är kaos i hela USA. Det är nämligen så att en riktigt, riktigt stor snöstorm är påväg mot oss. Eller man kan säga att den har börjat. Alla är rädda och har börjat bunkra upp med mat och saker i sina rum för dom tror att dom kommer bli fast där i ett par dagar. Men vi svenskar är vana vid det här. Det här är ju inget konstigt alls. Bara lite snö. Och vind. Vem har inte upplevt det innan?
Tidningarna här skriver att det kommer bli den 10e största och värsta stormen under Chicagos historia.
Något som är riktigt bra med det här är att alla klasser är inställda idag och imorgon. För det är skitsvårt för alla att ta sig fram när det kommer mer än 20 cm snö.
Det sägs att det ska komma 22 inches snö. Har inte en aning om hur mycket det är. Men det är nog rätt mycket.

Här är jag inomhus. När stormen är utomhus.

Nu när det är så sunkigt väder längtar man till våren här i Chicago. Då kan man ha en sån här go picknick på green space på campus som de här go killarna har på filmen här nedanför.

Ikväll spelar vi vår första basketmatch med vårt lag Slamdunkarna.

Vi syns!

//Daniel

Några av er där ute har säkert lite kolla på vad jag tar för kurser här, men för er som inte vet så tar jag en kurs som heter Video Production II. Hade hört att det skulle vara en rätt chill kurs. Men så var det inte. Alla som går där är riktigt duktiga på allt inom film och filmproduktion. Dom har alla tagit två filmkurser innan. Och där sitter jag, har inte tagit en enda minut av någon filmkurs. Men jag gick i alla fall till första lektionen. Läraren ville då att jag och mina två andra svenska kompisar som är i precis samma sits som jag skulle göra en film så han fick se vad vi kunde. Jaha…tänkte vi. Och satte igång med filmning och redigering. Här har ni resultatet.